Ja, jag försöker verkligen hålla mitt löfte till mig själv och kliva upp kl. 9 varje dag. Vilket funkade även idag, på övervåningen ligger min sambo och en av mina bästa vänner H och sover. Alltså då.. Ja inte i samma säng, H kom till oss igårkväll så vi bakade en kaka och drack några drinkar. Vi hade en myslördag med andra ord, men en av nackdelarna med det är att idag finns det fortfarande kaka kvar. Så min frukost har idag bestått av kakor, kakor när jag försöker att gå ner i vikt men efter gårdagen är jag fylld med ångest. Ångest över hur jag själv har behandlat min kropp.

 

Som jag skrev inatt så var gårdagen en äkta skitdag. Som jag har nämt tidigare så har jag efter depressionen tillsammans med mitt tröstätande gått upp ca 30 kilo. Från början har jag alltid varit kraftig, men inte fet. Redan under tiden som kraftig har jag haft jobbigt med vikten, hatat att handla kläder för ingenting känns rätt. Igår eftermiddag var det en släktträff för P och hans familj, så vi bestämde oss för att åka in till stan för att hitta något att ha på oss. Ingen av oss har handlat några snyggare kläder på ett tag så vi kände att det var dags. Fort gick det att hitta kläder till P, vi nöjde oss med ett par shorts och en t-shirt men jag hade hittat mycket mer som var fint och det var ändå bara på en affär. När det var min tur så finns det först och främst bara en affär (vad jag vet om), i Örnsköldsvik som säljer kläder för oss som inte ens räknas som kraftiga utan mer för oss som räknas som feta. Den affären är kappahl,  vilket aldrig har varit en affär jag har handlat mycket på. Men som det är idag har jag inte så mycke annat val än att styra min kosa dit. Så både jag och min sambo gick där inne med siktet inställt på i alla fall ett par shorts. Var det det enda vi skulle finna så var de okej. Då kunde jag hitta på nått av kläderna som finns här hemma också. Självklart ligger det ett par jeans här också men i sommar, sol och värme är det inte roligt att måsta gå i jeans som något annat fån. Men inte ens ett par shorts fanns det inne på butiken, en kjol som var för kort för att vara en vanlig kort kjol men ändå inte nog lång för att vara en långkjol, som jag provade. Men jag såg ju så klart inte riktigt klok ut, resterande kläder var i min smak mer "tant"-kläder eller åtminstånde för äldre människor än jag, jag som inte ens kommit upp i 30. P övertalade mig så vi besökte två affärer till utan något napp och gick åter igen tillbaka till kappahl i hopp om att de skulle finnas något jag kunde kasta ihop till nått dugligt då!

 

Efter som de kändes ännu mer hopplöst denna gång, slutade allt med att jag halvt sprang gråtandes ut ur affären och därefter raka vägen till bilen där jag totalkolapsade. Med en ångest som kändes som att den skulle kväva mig och tårar som rann värre än niagarafallen försökte P att lugna mig. Hur han än försökte så sitter ändå känslan djupare än han kunde nå. Känslan när jag ser mig själv som en vandrande fotboll, hur magen står ut eftersom det mesta fettet vill lägga sig där på mig.

Han har ett fantastiskt tålamod min fina sambo så han försökte få mig på bättre humör och försöka ge de ett försök till på någon annan affär, men jag kunde inte sluta gråta. Hela dom 4 milen hem från affären grät jag så jag knappt kunde prata och det tog närmare 2 timmar innan jag ens gick att ha å göra med igen.

Bara nu när jag skriver om det rinner tårarna, min vikt är ett otroligt känsligt ämne för mig.

 

 

Så efter hela klädesfiaskot hade jag bestämt mig att jag åker fan inte på någon släktträff, så min tålmodige sambo kom ytterligare en gång. Varav denna gång lyckades han bättre och fick på mig kläder så vi tog oss på släktträffen. Men det ångrar jag innerligt, för inte nog med hur illa dagen hade varit och hur mycket jag velat kapa bort magen med motorsåg så är bland dom första frågorna jag får "jaha, ja när är det dags för dig då?".

Jag hade aldrig tidigare fått frågan om när det var dags för mig att föda och jag lovar att de var inte rätt dag att få den heller. På något underligt vis lyckades jag i alla fall hålla tillbaka tårarna tack vare sambons brorson och stod ut resten av kvällen. Jag vet att hon inte menade något illa med den frågan men den skar rakt in i hjärtat och jag känner att jag skulle helst slippa gå utanför dörren resten av den här sommaren.