Torsdag och jag har fortfarande klarat mig ifrån magsjuka, visserligen bubblar och pratar magen för fullt men det har den gjort ett tag. Så jag har bestämt mig, det blir ingen magsjuka!

 

Jag är i överlag faktiskt rätt så glad måste jag säga och det förvånar mig samtidigt som det absolut inte gör det. Som sagt har jag lagt om min kost, så förutom sockret som finns i frukt och mat så håller jag mig borta till stor del. Plus att jag har träningen utöver och även om jag har vetat hela tiden vilken skillnad det gör, så kan det vara så svårt att ta tag i. Jag har ända i mina svartaste stunder vetat att motion och en kost med mindre socker har stor inverkan på en depression, men som jag har försökt att förklara för min sambo så ju djupare och svartare världen blir desto högre blir tröskeln som tar en utanför dörren.

 

Inte nog med att tröskeln kan vara hög så plågade jag mig ut en gång ändå men allt slutade i ett ångestanfall som gjorde att jag knappt kunde stå på benen. Det var en fruktansvärd känsla att veta, om jag ramlar ihop nu så måste jag ändå på nått sätt ta mig krypande hem ändå. Jag kommer bli blöt och kall, bilarna som passerar kommer tro jag är knäpp i huvudet. Jag lyckades tvinga benen hem men väl innanför dörren rasade jag ihop en lång stund innan benen bar. Efter den gången tog det lång tid innan jag kunde gå på en promenad ensam.

 

Jag har förstått att ångest visar sig olika på människor, hur visar den sig på dig?

På mig sätter den sig först och främst på att försöka äta, men när jag inte låter kroppen äta får jag det klassiska trycket över bröstet tills jag knappt får i mig luft för att sedan tappa mina ben. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit på golvet och skakat, alltid när det var dags att diska och städa men även annars också. Nu när det är månader sedan sist och jag har landat lite i vad som händer i min hjärna så börjar jag kunna koppla städningen och ångestattackerna. Men det ska jag berätta senare idag om jag hinner.

 

 

Hoppas att du delar med dig av dina erfarenheter för som sagt, jag skriver mycket för min skull men också mycket för att vi ska känna att vi är fler. Att dina tankar inte är konstiga även om dom inte är lik mina.