Några jobbiga dagar har passerat, fler jobbiga dagar väntar. Men ingen hade väl kanske förväntat sig något annat?! Det är en märklig känsla i kroppen, jag har ju alltid hemlängtan - mer eller mindre. Senaste veckorna har den ökat, min kusin har fått jobb hemma i Arjeplog och ska flytta dit ifrån Piteå, sen vart den ändå starkare sen min farbror dog. Samtidigt så känns det som jag lever ensam i vårat lilla hus på prärien. Man skulle nog kunna likna det med att vi lever i två olika världar men under samma tak.

Ärligt talat vet jag faktiskt inte vad som gör mest ont i hjärtat. Hemlängtan till min familj men framförallt min fina bror, eller att min kära sambo inte har någon aning om vad som försegår i mitt hjärta och själ. Vi har svårt att prata och jag försöker prata med honom men det är som det inte går hela vägen fram utan stannar någonstans mellan yttre örat och trumhinnan. Jag vet faktiskt inte om jag känner mig mer ensam på dagarna när han jobbar eller på kvällen när han är hemma. Så jag undrar, finns det någon där ute som har något tips? Hur ska jag få hissen att gå hela vägen upp?

 

För övrigt så har jag äntligen tagit tummen ur arslet och skaffat mig det här gymkortet jag skulle ha haft redan från första oktober. Tyvärr har jag haft en förkylning som knäckt mig så jag antar att det var okej ändå. Snoret har inte slutat rinna men annars är jag bra så jag har tagit tag i träningen ändå. Två pass har jag hunnit med och imorgon väntar ännu ett innan några dagars vila, min plan är att få in lite mer promenader igen. Dom är ju tyvärr väldigt viktiga om också men kan vara svåra att ta sig för.

 

Första passet vart ett pass för axlar, nacke och skuldror vilket tyvärr har lyckats ta lite fel, på baksidan armarna. Tack och lov så känns det också rätt väl i nacke och axlar ändå. Dagens pass var mer mot kondition och benstyrka. Glädjande kan ja känna att konditionen var bättre än jag trodde - vilket inte säger att den var bra men i alla fall inte lika dålig som jag trodde. Så imorgon är det ett pass för framförallt magen.

 

Som att det inte var nog så har jag faktiskt lyckas lägga om min kost, vilket jag kan lova var helt nödvändigt. Den var katastrof redan innan den här tråkiga helgen men sen var det till och med äckligt. Han skulle inte ha velat att jag skulle må dåligt över mig själv, min kropp och mitt tröstätande utan det var bara att ta tjuren vid hornen. Dock så tror jag inte längre på dieter då jag har testat en hel hög men ingenting har fungerat i längden. Visst har man tappat kilon men när man försöker gå tillbaka till ett vanligt liv så är det lika kaos igen.

Nu har jag en timer inställt på 2.5 timmar vilket betyder att varje 2.5 - 3 timmar ska jag äta. Allt ifrån frukost och middag till en frukt eller något liknande så rent basic så äter jag bara ofta och lite. Försöker hålla mig till mer frukt och grönt än tidigare. Så det ska faktiskt bli lite spännande att ställa sig på vågen på onsdag, men man ska inte ha för höga förhoppningar på bara en vecka. Det måste få ta tid och måste få gå långsamt!

 

Ska jag orka med morgondagen kanske det är dags att jag slutar svamla för er och hoppar i lopplådan jag också!