Ännu en gång, radiotystnad. En radiotystnad fylld med tårar, förvirring och ett försök till leende.

På söndagmorgonen den 7/10 blev jag väckt av att pappa kom alldeles rödsprängd i ögonen, strax efter sju. När han pratat klart och började gå ned för trappen började det smälta in vad som var sagt. Min farbror är död, hans fru hade hittat honom vid 5 på morgonen.

 

En dag fullt av känslomässigt kaos väntade och jag förstod tillslut att ingenting kommer bli densamma igen. Min farbror var en man full av glädje, många tokiga påhitt och ett hjärta lika stort som detta universum. Även om vi är en stor familj på pappas sida så kommer familjen vara tom framöver. Han och farfar var stöpta i samma form, jag vet att när jag var liten så tänkte jag att min pappa, han var en jävel på att retas. Men farfar och min farbror dom var ännu bättre. Jag visste att dom var lik varandra, men inte såhär. Såhär ville jag inte ha dom lik. Det är nämligen snart 10 år sedan farfar somnade in, den 20e för att vara mer exakt. Snacka om att oktober har blivit en skitmånad.

 

Jag lider så oerhört mycket med hans fru och barn, även med farmor. Även om det har tagit hårt på oss andra så finns det nog inga ord att förklara deras sorg. Tyvärr är det dock de enda man vet med livet, att vi ska födas och vi ska dö. Men ändå finns det så många frågor utan svar, varför? Varför nu? Varför han? Jag har ingen tro på gud eller någon annan religion men jag tror på att det finns en mening med allt, nu är det bara det svåra kvar. Att förstå meningen med just detta.

 

Who will break your fall?
Who will you blame?

I can't go on
And let you lose it all
It's more than I can take
Who'll ease your pain?
Ease your pain

Who is gonna save you when I'm gone?
And who'll watch over you?
And who will give you strength when you're not strong
Who'll watch over you when I've gone away?

Snow is on the ground
Winter's come
You long to hear my voice
But I'm long gone