Det har ju uppenbarligen visat sig att jag kanske inte är klippt och skuren för att blogga? Perioderna som kommer med min diagnos kanske inte riktigt är till stor hjälp vissa perioder. Men det betyder inte att jag kommer ge upp mitt skrivande.

 

Senaste tiden har varit väldigt omtumlande och ganska mörk, just nu försöker jag hitta något fäste att klättra upp mot ljuset igen medan jag i egentligen bara glider längre ner i hålet.

Min sambo och jag har märkt av hålet i flera veckor, jag har försökt i ett rop på hjälp tjata på vården och även försökt öppna mig ordentligt för min sambo. Ibland vet jag dock inte om han är trög på riktigt, nonchalant eller och han är rädd. För ju mer jag säger hur jag mår och hur livet i denna värld känns som ett enda skämt, desto tystare och mer ointresserad av mig blir han.

 

För dom som är sambo och lider av psykisk ohälsa känner ni kanske problem som jag? Desto mindre man uppskattas och blir sedd, desto djupare glider man ner. Vilket kan resultera i en lång ond spiral, desto sämre man mår desto mer ointressant blir man.