Snacka om att jag är en gröt i mitt huvud, tillslut har jag fått träffa min nya kontaktperson på psykiatrin som visar sig vara en kurator. Förra var en sjuksköterska som gått KBT-utbildning, så jag får se vad de kan bli för skillnader.

Det är ju svårt att säga efter en gång, men hon kändes lugn och behändlig. Lite väl försiktig kanske, men ja tänker att de är nått som kanske blir mindre efter några träffar.

 

Tänk om bara hjärnan kunde stanna upp ibland och återhämta sig. Jag kämpar och försöker men det går sällan bra, det kanske finns medel och verktyg för att få den att stanna upp? Men något sådant har jag inte kommit över ännu. Gör jag det, lovar jag att dela med mig av mina kunskaper!

 

Just nu laddar jag för att packa resväskan, imorgonbitti bär det av hemåt. Visserligen bara en snabbis över helgen, många mil för lite tid. Meeeeeen så har dom ju hunnit få snö, något som faktiskt brukar värma mitt hjärta. Kanske isolerar det inte bara marken när den faller utan även mitt härta. Trots snön och den gläden är det ett väldigt tudelat besök denna gång. Jag har tidigare skrivit att jag längtat och hoppas efter något, det ska jag få i helgen. Jag ska få hämta mitt eget vapenskåp och mina två egna gevär. I 10 år har jag försökt att ta jägarexamen till och från, när jag fyllde 18 år fick jag detta vapenskåp med vapen. Men jag har aldrig lyckats ta mig till slutet och proven. Tills i våras när mina svägerskor och jag klarade både uppskjutning och teori efter en vinter full med studietimmar. Glädjen som fanns i kroppen tills det slår mig, jag har ju faktiskt en orosanmälan hos polisen sedan jag var inlagd på psyket. Shit, kommer jag alls att få mina vapen? Vad säger jag till världen om jag inte får dom? Det har snurrat runt i mitt huvud ända tills den dagen licenserna ramlade ner i brevlådan. Tack gode gud för den, för att inte behöva förklara mig för min familj, tack för att jag får ta hem vad som är mitt och prova. Kanske till och med skjuta ett rådjur eller något annat lämpligt.

Så i det stora hela ska det vara en rolig resa, men vad jag inte har berättat heller är att det kommer ifrån min biologiska farmor. Familjen på min biologiska pappas sida, den är väl kanske inte vad jag har gått bäst ihop med. Min faster och hennes sambo är supermysiga och genomsnälla, däremot pappa och farmor funkar det inte så bra ihop med. Dom vill absolut inget annat än väl, men det blir så fel gentemot den person jag är och det liv jag har levt.

 

 

 

All my memories gather round her
Miner's lady, stranger to blue water
Dark and dusty, painted on the sky
Misty taste of moonshine, teardrop in my eye