Igår blev det inte bara en liten promenad, utan jag lyckades till och med att jogga intervaller så jag var en nöjd tjej. Jag skämtar för mig själv och ibland för min sambo, om att han får passa sig i älgskogen. I höst så springer jag ifrån honom.

Det kommer jag visserligen inte att göra, men om jag siktar på det har jag ett bra mål. Ett mål som får mig att springa och får mig att utöka så småning och till att inte bara springa på vägar, även om vi har väldigt kuperad terräng runt vårat hus, utan att även springa i lite skog och mark. Det om något blir ett tufft pass, när jag nu kommer mig dit. Men nog om träning för idag!

 

Just nu sitter jag och slötittar på tvn. Slötittar för att försöka tänka på något annat än de faktum att jag är supertrött och vi ska åka bort hela midsommarhelgen. Vi kommer att åka tillsammans med sambons farbror och hans mamma så jag tror absolut det kommer bli en trevlig helg. Men med en kombo av min sjukdom och redan trötta kropp och hjärna så känns det helt ärligt gruvsamt. Ångesten som har varit snäll och hållit sig borta ett tag, kom på posten förra helgen. Själv antar jag att det beror allra mest på krav, här hemma kan jag absolut få mycket gjort. Men jag har sällan krav på mig att nått måste göras eller att jag måste orka något. Nu fick jag så enkla krav som att vi skulle bestiga ett fjäll på i fredagskväll. Inte ens halvvägs upp går vi i tystnad och jag inser att jag måste verkligen gå upp. Om jag inte klarar att gå upp kommer inte min mor och far heller att gå upp, vilket betyder att min mor blir väldigt besviken och jag känner mig otroligt skyldig. Så det blir inte bara en känsla som kommer med mina så kallade krav, kraven som än jag själv lägger på mig. Även dom kraven som ger mig ont i magen av tanken på när det är dags att börja jobba igen till exempel.

 

Jag försöker att vara stark, jag försöker klara mig. Men sängen känns så stor här utan dig, jag undrar hur du mår. Och om du tänker på mig nu i mina tankar finns det bara du och jag vet, jag vet, att jag inte fungerar utan dig. Men jag vet, ja jag vet, att allting kommer ordna sig om jag får somna brevid dig 💕

 

Så nu står jag med ett inre krav att orka hela helgen, orka stå på benen och vara trevlig. Att orka trots att jag redan idag, avresedagen är helt tom. När sov i 11 timmar, nästan oavbrutet men ändå är som en mjölsäck och skulle helst vilja gå och lägga mig. Mitt hopp, tröst eller kanske mer glädje finns hos min kära sambo. På något underligt vis känns det som kraven ifrån mig sänks när jag har honom vid min sida. Att jag duger kanske ändå, även om jag inte klarar allt. Han stöttar mig och hjälper mig när det behövs och jag går inte ensam i världen, så jag har en liten förhoppning att orka helgen och att det kanske kan bli något positivt.

Jag är ofantligt glad att jag har honom, att jag har hans stöd och kärlek. Tacksamheten går inte att beskriva, men den är lätt att glömma.